Självbevarelse/självförstörelse

Varför fortsätta med ett förlorande koncept? För att jag gillar avvisningen? Kanske känner jag mej undermedvetet trygg i att veta att det alldrig kommer att bli så intensivt som jag intalar mejsjälv att jag hoppas att det kommer bli. Jag tror själv på att jag hoppas, men ibland när jag är klartänkt så är det väldigt lätt att argumentera mot. Oftast är jag inte klartänkt. Oftast tror jag vad jag vill tro. Det någon någon slags mekanism annan än mitt medvetande som saboterar för mej.