Love actually

Den här veckan har jag spenderat en del tid i ett litet litet samhälle som heter vagnhärad. Ett grått litet samhälle men som bebos av en hel del desto mer färgstarka personligheter. Som jag alltid har sagt så tror jag at tristessen föder kreativitet hos talangfulla människor. Det känns som att jag har fått bevis för att min teori kan stämma.

En av dom här färgstarka talangerna kallas för Farbror Fräs. Han är min nya favoritfarbror, alla kategorier. En sån där människa som alldrig värkar upphöra att förvåna. Luktar gott gör han också. Jag saknar honom mest hela tiden nu för tiden förutom tiden vi spenderar tillsammans. Det är lite jobbigt men det känns också ganska bra.

Frugan är hemma över högtiderna och kylskåpet är fullt med sill och potäter. Det ligger en hög med rosa paket på sovrumsgolvet. Jag har börjat med en ny tavla och jag och resterande knasiga vampar har börjat på nya låtar. Det känns som att saker rullar framåt nu i flera aspekter, jag gillar när det rullar framåt till skildnad från att stå stilla. Bakåt rullar det sällan och tur är väl det.

Om ca 20 minuter är det en film kallad Love Actually på tv, den ska jag se. Jag har sett den förut men minns det som att det kanske är en film värd att se igen. Anar dock att det kommer få mej att sakna den där farbrorn ännu lite mer, mitt hjärta är egentligen för svagt för sådana filmer men som alla andra vanliga människor gillar jag i smyg att försiktigt plåga mitt eget psyke.

"Kids, don't buy drugs... become a popstar and they'll give them to you for free!"