Jaha... den här sällsynta fyradagarsledigheten blev ju inte riktigt som jag hade hoppats på. En del ölkonsumtion, javisst, och strömavbrott är väl mysigt på sitt sätt.
Men kärleksångest har jag fått nog av. Den här gången vet jag att det inte är jag som är jag som saknar värklighetsuppfattning. Hade någon sagt till mej det som jag har längtat efter att få höra det senaste halvåret, så hade jag hört det, och kommit ihåg det. Punkt. Att försöka få mej att tro att det är jag själv som har saboterat det jag vill mest i hela världen just nu är inget annat än elakt.
Som jag ser det så är den enda anledningen till att upprätthålla en relation, vilken form den än har, att man mår bra av den relationen. Alla jävlar har väl blivit brända någon gång, men att försöka gardera sej mot att bli sårad med att vara den som hinner först vinner man ingenting på. Jag fick anklagelsen att jag har blivit förstörd av tidigare förhållanden, men ändå är det jag som är villig att satsa. Hänger inte riktigt med på hur det går ihop.
Och så det här med tillit, jag förstår inte hur det kan finnas tillit när motviljan till löften är så total. Utan löften är det väl självklart att jag håller andra dörrar öppna. Jag förkänar inte mindre än vad jag själv är villig att ge. Be om ett löfte så får du det, bara sådär, utan att ens blinka. Lika vilkor, inget tjafs.
Jag vill ge dig allt och du har fått det serverat med ord, jag kan inte göra så mycket mer. Det finns ingenting som skulle vara svårt att avstå, ingenting som skulle kännas som en uppofring, men vilken idiot skulle avstå nått för inget?
Skönt att skriva av sig.
Just a moment caught in words.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar